Fredag
När han drogs ner i gyttjan av den allmänna svagheten i kroppen var hans sista tanke att han skulle dö. Men det gjorde han inte. I stället sjönk han allt djupare tills han fann sig under jord i en gång. Alldeles intill honom var en tänd fackla som han tog. Så gick han längs med gången längre och längre ner. Bakom honom var det snart kolmörkt. Han försökte få bort lite av gyttjan i håret, men den hade redan hunnit torka.
Spindelnät fastnade i hans ansikte, och spindeln löpte nerför hans ben. Snart hördes ett oväsen. Utan förvarning kom han in i stor sal fylld av vad som verkade vara vikingar. De skålade och skränade, men slutade snart när det fick syn på honom. En av de fetaste kom fram mot honom och lyfte med lätthet in honom i kragen.
Han fick underliga blickar på sig, inte bara på grund av gyttjan, utan mer för att han hade en kostym på sig. Han hörde hur det mumlades. Vart hade han hamnat? Hade han trillat i något svart hål och ramlat tillbaka i tiden, eller var detta en bortglömd spillra av vikingarna som på något vis blivit isolerade här?
”Vem månne du vara då?”
”Jag heter Kent och vet inte riktigt hur jag hamnade här. Egentligen var jag ute efter att begå självmord, men så ramlade jag igenom gyttjan och dök upp här.”
”Nåja, självmord kommer inte att bli nödvändigt, eller hur bröder?” Detta följdes av råa skratt och mer skrålande. Snart var stämningen åter på topp då hövdingen reste sig. Genast blev det tyst.
”Vem vill utmana denna främling i en strid på liv och död?” Tystnad. Ingen ville tydligen kämpa mot någon så patetiskt som honom. Kent blev genast lugnare, när en av kvinnorna sa:
”Jag vill.” Det började pratas igen, vilket gav Kent att studera kvinnan. Hon var ingen blek och tanig nutida svenska direkt. Hon var minst två meter lång och hade enorma muskler och ett utseende som påminde om östtyska kulstöterska från 80-talet. Han tvivlade dock på att hon åt anabola steroider. Det verkade på något vis inte nödvändigt.
”Hm, det är ju mycket sällan det händer, men du verkar ju inte löpa någon större risk så...” Skratt och nya skålar. ”I morgon klockan tolv ska ni kämpa. Släng honom i någon håla så länge.” Raskt kom två stora vikingar fram och tog honom med sig som en vante till någon sorts fängelse. I morgon skulle han vara död, vilket inte skulle vara helt otillfredsställande, då det hade varit hans mål sedan länge. Han hade dock en känsla av ett det inte skulle vara särskilt trevligt.
* * *
Han plågades av mardrömmar de korta timmar som han lyckades sova. I alla blev han brutalt misshandlad av kvinnan. Han vaknade då hon just skulle krossa hans struphuvud med sin fot. Svetten rann från hans panna, men det var kallsvett. Egentligen rös han, det var rått och kallt här. Det hördes ylanden från djur (han hoppades att det var från djur) och höga skrik. Han insåg att han nog var rätt lyckligt lottad ändå, en tanke han tog tillbaka då en råtta löpte över golvet. Det var en mycket stor råtta, åtminstone såg det ut som en råtta i dunklet. Vem vet vad som kunde finnas här. Som på beställning rörde sig en slemmig orm över hans fötter. Han tvivlade inte på att den var giftig och stod stilla tills den hade lämnat honom. Ormen slukade råttan och försvann in i mörkret.
Så gled dörren upp till hålan, och mannen gick mot öppningen fylld av förvånan. Den okände välgöraren syntes inte till, men han gick ut i gången. Det var ljusare här, facklor hängde här och där på väggarna. Han gick mot trappan men hejdade sig. Det var två rum framför honom som var öppna, och det hördes sånger från dem. Utan tvekan skulle han bli upptäckt. I stället gick han åt motsatt håll, och gången ledde honom neråt.
Snart kom han fram i en stor sal med en massa öppna rum överallt. I mitten fanns ett djupt hål. Han gick fram mot detta och tittade ner i en svart avgrund. En sten låg bredvid, och han släppte ner den. Det hördes aldrig ett ljud. Detta var antagligen dessa barbarers offerbrunn där de kastade ner alla sina offer när de besegrat dem.
Plötsligt genomskars tystnaden av ett högt skrik som kom från ett av rummen. Han gick mot detta och såg två storväxta män och en ung, höggravid kvinna. Först trodde han att hon hade födslovärkar, men det var mer än så. De två storväxta männen torterade henne och var så uppslukade av sitt nöje att de inte såg honom.
Han kände sig så maktlös. Det fanns inget han kunde göra, de var muskulösa kolosser med knivar och yxor hängandes vid byxorna. Han smög förbi. Tydligen var alla dessa rum tortyrkammare av redskapen att döma. Snart gick han förbi ett annat rum och hörde ett klagande. En kvinna stod och piskade en man blodig. Hon var tydligen nöjd nu, och förde en brinnande fackla upp mot hans inflammerade bakdel.
Så smög han vidare och kände sig som en mycket feg och ovärdig varelse. Men kvinnan hade varit ännu större än hon som utmanat honom i går. Han tittade in i nästa rum, han kunde inte hjälpa det. En mycket ung kvinna, cirka 17 år tippade han, låg fastspänd på ett bord medan två kolosser stod lutade över henne. De använde sina knivar på hennes underliv och hon vred sig av smärta, tiggde och bad att de skulle sluta mellan skriken.
En annan kvinna, några år äldre och mycket lik den som plågades så djävulskt var fastkedjad vid väggen. Hon ryckte och slet och bad gråtande att de skulle sluta tortera hennes syster, hon sa att hon skulle göra vad som helst för dem om de slutade. Han vände sig om och spydde när en av männen körde upp en knytnäve i den yngre kvinnans underliv. Han hade aldrig spytt så länge tidigare, blod kom upp till slut.
Detta bara måste få ett slut, kosta vad det kosta ville. Han kunde inte låta dessa djur, de var inte män förgripa sig mot någon på detta sätt. En av männen kände han igen från kvällen innan. Det var inte den fete, utan den som lett en av sångerna kvällen innan.
”Sluta!” sa han och gick in i rummet. De två männen observerade honom först nu och vände sig mot honom. Först var de förvånade, men sedan skrattade de rått.
”Är det du din sillmjölke! Tyvärr får vi inte leka med dig, du är utlovad till Grendel i morgon. Hon brukar inte nedlåta sig till att kämpa mot sådana som dig, men hon har väl det lite tråkigt just nu. Å andra sidan har vi det rätt roligt med de här två. Vem är det som har släppt ut dig förresten? Vi får väl ta och låsa in dig igen.”
De två männen spände fast kvinnorna ytterligare och kom emot honom. Det fanns inte så mycket annat att göra än att springa. Han löpte hejdlöst ut i salen, förföljd av kolosserna. Så halkade han och ramlade mot räcket. För en gångs skull hade han lite tur, han hade lika gärna kunnat trilla ner i offerbrunnen. Men nu kom männen från två håll mot honom med knivarna i högsta hugg. Det fanns bara en utväg kvar. Det skulle ju bli en nästan smärtfri död. Han slängde sig över räcket och kastade sig ner i avgrunden.
* * *
Nästan genast fick han dåligt samvete. Han hade lämnat de två kvinnorna i sticket. Nåja det var inget att göra åt den saken nu. Han föll och föll. Hur djupt kunde denna avgrund vara? Skulle det vara vatten eller stenar på botten? Om det var vatten så kunde han kanske överleva om han inte dog av smällen. Det berodde helt på hur långt det var. Han föll i alla fall i rätt riktning, med fötterna neråt, men de tog sådan tid att han nog skulle ha kunnat krånglat sig upp och ner om han ville.
Skulle han göra det? Om han ramlade med huvudet först och slog det i vattnet eller stenarna skulle han dö, och vilken annan utväg fanns det egentligen? Dessutom hade det varit hans mål från början. Han fattade sitt beslut och vände på sig tills han störtade neråt. Snart blev han alldeles yr av allt blod som forsade till hjärnan.
Så, till slut, tog fallet slut. Hans skalle träffade stenen i botten på offerbrunnen och den splittrades likt de andra många skallarna som var här. Hela botten var täckt av ett tunt lager av skelett.