Franz Kafka
Här följer en liten novell som jag skrivit som hyllning till Kafka.
K gick in till biblioteket för att låna lite nya romaner och noveller. Det var alltså stadsbiblioteket som han nu uppsökte, den stora, gråa och något slitna byggnaden där han varit många timmar av sitt liv. Det var där han hade förlorat sig i poesins värld och hittat inspiration på de olika skrivplatserna. Nu hade det dock varit länge sedan han varit där, då han hade haft alltför mycket arbete. Just arbetet hade tagit ovanligt mycket av hans tid, och hade varit fyllt av byråkratiska och invecklade turer som ännu inte såg något ljus eller förändring. Men han törstade efter kultur och ny litteratur i den gråa vardagen och tog sig tid för ett besök.
Tyvärr kunde det inte bli något långt besök med eget skrivande på grund av att byråkratins kvarnar kallade honom till sig, men han skulle åtminstone låna några diktsamlingar samt några litterära biografier och kanske någon ny roman om något av värde fanns inne. Han hade inte följt den nya utgivningen, så med lite tur kanske det fanns något av intresse.
K var en lång, smal man iklädd mörk kostym och en nyinköpt hatt. Han var något trött efter sömnlösa nätter och en ihärdig arbetsbörda. Det nya året hade innebärit ännu mer nytt arbete än det förra, med flera nya invecklade regler och föreligganden, som alla skulle noteras, åtgärdas och katalogiseras i ett antal exemplar.
Det var tämligen folktomt i biblioteket idag. Några bibliotekarier stod bakom diskarna och såg ut att skvallra lite, medan han tog sig uppför några trappor och gick mot poesisektionen. Strax upptäckte han att de fått in en samling med dikter av en poet som han hört några gånger på ett kafé han brukade besöka. Verkligen en positiv överasskning, så han tog reda på den. Omslaget var målat med en modern, typisk stil med figurer i olika aktioner, som fäktandes.
Han valde att bläddra lite i en annan diktsamling och läst ett stycke:
”Om du står framför en dörr för att gå in genom den, väljer du då att tveka eller att hastigt kasta dig fram och slita upp dörren; springa in och hämta andan medan dörren slår igen bakom dig?
Eller väljer du att smyga dig fram, försiktigt ta tag i dörrvredet och sakta låta dörren knarrande glida upp, medan du drar in magen och släpar dig fram invid dörrens trä och flackar med blicken, rädd för att någon dörrvaktare som naturligtvis bara finns i din fantasi ska se dig och skrika ”hallå där!”?”
Han kände sig lite missnöjd med formuleringarna där, bläddrade vidare och ställde sedan tillbaka den.
Han tittade runt ytterligare och hittade en stycke biografi över en av hans litterära förebilder och gick sedan för att låna böckerna.
Så stod han vid disken och sträckte fram böckerna. Bibliotekarien, en man i 50-årsåldern med runda glasögon och tämligen okammat, rufsigt svart hår med gråa stänk i sig tog böckerna till sig. Han tittade förströat på dem och rättade till sina glasögon. K studerade mannen ytterligare. Det var som om han hade något emot böckerna, och han kliade sig förstrött i huvudet, tämligen ohövligt. Hans hår blev ännu mer struligt och till slut så harklade han sig och sade:
”Du kan inte låna de här böckerna.”
”Varför inte?”, frågade K.
”De finns inte.”
”Vad säger du? Jag har ju hittat dem i hyllorna och placerat dem framför dig, och vill låna dem. Jag har lånekort också, titta här bara! Och ni kan gärna ta reda på mer av mig, jag har inga skulder här och heller inget otalt med biblioteket!”
”Det spelar ingen som helst roll. Du måste lyssna på det jag säger, dessa böcker finns inte.”
K. sträckte sig fram och hade lust att slita tag i bibliotekarien men hejdade sig, han visste om andra som gjort så förut och sedan hade blivit avstängda från biblioteket; numera stod de utanför byggnaden och kastade lystna blickar mot den, samtidigt som de då och då följde efter besökare och lismande försökte få dem att låna åt dem, ständigt sökande att få möjligheten att kunna besöka biblioteket igen, men nehej! Det gick då rakt inte. Bibliotekarierna hade nämligen sett till att en vaktmästare höll dessa människor på avstånd och med jämna mellanrum motade bort dem. Detta var dock till liten nytta, de kom alltid tillbaka för att försöka få tillträde till biblioteket igen, trots att de ibland blev brutalt bortforslade och kastade in i buskar av den hotfulle vaktmästaren, som för övrigt även var alkoholiserad, något som han trodde var helt dolt för bibliotekarierna, men de visste redan allt och struntade i det så länge han motade bort de utkastade.
”Men de är ju på disken vid dig, böckerna!”
K. kunde inte låta bli att sträcka på sig och vildsint peka på böckerna och uppfodrande titta på böckerna.
”Gode man, jag är fullt medveten om att böckerna är här hos mig. Det jag menar är naturligtvis att dessa böcker inte finns inlagda i vårt system eller kartotek. Och då kan jag givetvis inte låna ut dem, eftersom att vi då inte kan se att de är utlånade här på biblioteket. Och vi måste ju ändå ha böckerna inlagda i kartotek och dessutom uppskrivna i våra liggare för att kunna låna ut dem, så vi vet vilken låntagare som har vad, hur länge och vilken lånehistoria personen i fråga har. Hur skulle det annars se ut? Detsamma gäller vilken kö som är på utlånade böcker, så att man kan reservera sig för att sedan hämta böckerna när de lämnas åter. Och allt detta är ju sådant som vi håller noggranna register över och som dessutom övervakas från stadshuset.”
”Man tycker att du kunde ha uttryckt detta från början, och faktiskt även i en något vänligare ton. Det är nästan som att du går in för att läxa upp mig lite, och det har jag sannerligen inte gjort mig förtjänt av.”
Bibliotekarien gav honom en snorkig uppsyn och lade ner sina glasögon på näsan och tittade på K ovanför dem.
”Jag bara förklarade själva systemet som vi har här. Och det är helt korrekt som jag sade, böckerna finns inte. Om de inte finns i vårt system så finns de inte, det är helt naturligt.”
”Men, kan ni då inte föra in dem i systemet så man kan låna dem? Det måste väl ändå vara det som är meningen, de fanns ju där i hyllorna, bland alla andra böcker. Således redo för utlåning, trodde då åtminstone jag.”
”Ja, det skulle man kunna tro, helt riktigt. Men dessa böcker finns alltså inte i vårt system, och jag kan inte lägga in dem här, nej då. Det är inte något jag har befogenhet av, inte alls på något vis. Det är något som endast vår huvudbibliotekarie kan ägna sig åt, och han är inte här hela den här veckan, tyvärr. Möjligtvis kommer han in på torsdag nästa vecka, men det är väldigt osäkert. Han är ju en mycket upptagen man, som dessutom inte vanligtvis ägnar sig åt sådana här små trivialiteter, han har så oerhört många andra viktiga uppgifter. Jag kan räkna upp några nu, bara för att du ska bli något sånär insatt i allt som han gör, du kommer att baxna tro mig, och det bara av att höra en bråkdel av alla hans uppgifter. Dels så har han högsta ansvaret för vilka böcker som vi ska köpa in, och även rörande tidningar och i vilken omfattning de skall finnas. För att inte tala om facklitteraturen sedan, rörande vilka böcker som skall höra till referensbiblioteket som naturligtvis inte får lånas ut och ja, vilka som faktiskt kan få lånas ut till alla våra studenter. Dessutom så övervakar han översättningen av de böcker som anses viktiga nog att finnas här på andra språk. Som sagt, detta är bara några av hans uppgifter och det är således väldigt svårt för honom att ta hand om böcker som ännu inte finns inlagda eller på annat vis har något som är problematiskt med dem. Det måste ni väl ändå förstå, min herre?”
”Jag kan klart och tydligt förstå att det måste vara ett väldigt späckat arbete och att han inte kan ta hand om alla småsaker som dock ändå måste tas hand om på bibliotek. Det måste ju ändå vara en viss ordning även rörande böcker som inte kommit in i eras system, och om nu inte huvudbibliotekarien kan ägna sig åt detta måste han kunna delegera dessa uppgifter till någon annan så de blir gjorda och får biblioteket att fungera bättre. Han måste åtminstone ha assistenter, eller helt enkelt se till så någon annan bibliotekarie kan ta hand om sådant här?”
”Assistenter! Assistenter säger du! Åh, om du bara visste! Han har inte bara en assitent utan ett helt koppel assistenter och dessutom sekreterare! Men detta hjälper inte honom på något sätt, snarare är det tvärtom då han konstant måste ägna sig åt att kontrollera att hans assistenter inte gör något helt galet, något som de naturligtvis gör hela tiden. För att inte tala om hans sekreterare, det enda de verkar ägna sig åt är att skvallra sinsemellan och dessutom ständigt röra till det bland hans papper. Jag säger dig, det gör mig ont att bara tänka på det, vilket elände det är!”
”Det är ju helt befängt! Om hans assistenter och sekreterare är så inkompetenta borde han snarast göra sig av med dem!”
”Man kunde tycka det ja, men de är då rakt inte anställda av honom. Nej, det är stadshuset som ligger bakom deras anställningar, och det är bara de som kan besluta om personalförändringar och dessutom har de ansvariga sett till att det är deras inkompetenta släktningar som fått anställning på olika platser; utöver vilka de har full kontroll vad gäller anställning och intervjuer. Det måste ni ha märkt även exempelvis på muséet, det är en faslig röra där, för där är inte ens motsvarande huvudbibliotekarien här en kompetent arbetare, nej tvärtemot! Där är det så illa att han faktiskt är värre än sina assistenter som där ändå gör så gott de kan, fast det såklart inte räcker någonstans då de är så totalt inkompenta. Det sagt så är assistenterna på muséet ändå trots att de är helt hopplösa många gånger bättre än huvudbibliotekariens assistenter. Assistenterna här verkar snarare ofta arbeta för att skapa ännu mer krångel och elände för att ytterligare av deras släktingar ska lyckas övervinna fler posititioner här, så att även de kan livnära sig. Och ve oss om vi får ännu mer assistenter, det skulle så klart leda till ännu mer elände då de i sin tur skulle göra om allt arbete ännu än gång och säkert ännu slarvigare.”
”I sådana fall verkar det inte finnas någon realistisk chans för att jag någonsin kommer att kunna låna dessa böcker.”
Bibliotekarien nickade, nästan förläget och något ledsamt.
”Jag är rädd för att det kan bli besvärligt, särskilt som det nu kommer att ske en del omorganiseringar här, åtminstone vad gäller facklitteraturen. Det räcker såklart till för att assistenterna kommer att ställa till en hel radda problem, jag blir nervös bara jag tänker på det.”
”Nåväl, jag såg en annan bok som jag kan tänka mig att låna, jag kan kanske ta den i stället då.”
”Nu tror jag inte att du förstår.”
”Hur menar du nu?”
”Ingen av de böcker som vi har här går att låna. De finns inte.”
”Men hyllmetrarna är ju fyllda med böcker!”
”Självklart är det så. Men det betyder absolut inte att de går att låna.”
”De finns inte heller i systemet?”
”Helt korrekt. Hela vårt system är en ända reda, naturligtvis på grund av assistenterna och inget annat, de har ordnat det så det är en helt oöverskådlig röra på alla plan, och innan vi får någon ordning går det inte att låna några böcker.”
”Men det måste ju bli väldigt besvärligt för studenterna! Och inte bara för dem! Kan man då inte låna några böcker alls?”
”Det är tyvärr så, man kan inte låna någon av böckerna då det inte finns i vårt system.”
”Men när kommer de kunna finnas i systemet?”
”Så länge assistenterna fortsätter att skapa kaos och elände kommer det inte någonsin att ske, och de enda som kan ändra på detta är stadshuset som ju ansvarar för anställningar och avsked. De kommer dock inte att göra något åt saken, då de ju naturligtvis vill bli av med sina odugliga släktingar som annars bara skulle störa dem i deras arbete så att inte något blev gjort där och så skulle de i stället kräva anställning där, och du kan ju tänka dig vilket kaos de skulle skapa där, inte med vilje då så klart, men ändå; de är ju ändå helt inkompetenta och en samling slashasar allihopa. De som arbetar på stadshuset vet ju såklart detta, och har i stället alltså sett till att de arbetar här och på muséet så att de åtminstone inte ställer till elände hos dem. Att de sedan ställer till ett sådant kaos här, så att folk inte ens kan låna böcker struntar de kanske inte i, men de föredrar ändå det framför att ständigt ha dem rännande hos sig och vid varje minut, nej sekund kräva arbete inte bara åt sig utan åt minsta lilla avlägsna släkting eller tillfällig älskare. De är således inte bara inkompetenta, utan dessutom omoraliska. Men tyst nu, nu kommer en av dem hit, ni får inte säga något av detta till något av dem. Det skulle bara leda till att de rapporterade mig till stadshuset, och det skulle bara leda till att jag fick avsked och jag gör ändå så gott jag kan mitt i allt detta!”
K. bara stirrade tog sig för pannan. Mycket riktigt, en av assistenterna kom nu också mot dem och tittade misstänksamt på bibliotekarien och sedan av på K. Han harklade sig och tog sedan tag i K. om armen och släpade iväg honom. K. slet sig från honom, men det hjälpte inte. I och för sig släppte assistenten honom, men strax kom tre andra assistenter springande, högljutt så att de störde de stackars studenterna som satt och läste referenslitteraturen och för all del även andra böcker, de kunde ju ändå inte låna dem så de var tvungna att sitta här dag ut och dag in för att kunna studera. De tre omringade K. Två av dem tog spjärn mot hans rygg och knuffade honom framför sig, mot utgången. Den tredje var stark, och höll i hans arm så att han inte kunde göra något motstånd. För att vara så inkompetenta så kunde de åtminstone göra sig av med folk, de skulle i stället ta anställning som vakter eller poliser så de kunde göra nytta i stället!
Sakta så lyckades de manövrera ut K. från biblioteket, alls medan bibliotekarien bakom disken skakade på huvudet och såg rädd ut, kanske hade någon av assistenterna snappat upp hans konversation med K. och var nu redan på väg till stadshuset för att göra sig av med honom, bara för att ersätta honom med ytterligare någon av sina inkompetenta släktingar.
Till slut var K. utanför biblioteket, och assistenterna klappade sina händer av glädje, och gick sedan tillbaka in och slog igen dörren bakom honom.