Lördag
”Det är ju trots allt ett ganska ordinärt party”, tänkte Mats i sitt stilla sinne. Det enda som är lite underligt är att det finns ett tema och ett äkta syfte, inte något krystat. Partyn som hade dessa attribut var ju oftast mördande tråkiga och därför heller inte partyn. Här hade man ett tema - 80-talet med allt vad det innebär. Syftet var att återuppleva detsamma, i all dess smaklöshet och måttlöshet.
Mats var ganska nöjd med tillställningen. Väggarna var täckta av konst, - kvantitetskonst och ingenting annat - värdelösa reproduktioner av tavlor som målats av konstnärer som varit döda sedan länge och som inte ens varit kända då de levde, och än mindre efter sin död, och som med all rätt aldrig skulle bli det heller.
Från högtalarna strömmade lättuggad cocktailmusik som var genomkommersiell och kapitalistisk till ytterligheter, fylld av budskap om givmildhet och kärlek.
Rummet var fyllt av Tv-skärmar, som på en U2-konsert i megaformat, och från dessa skärmar strålade bilder av unga och framgångsrika människor som levde i lättja ut, för att ständigt avbrytas av reklam där samma människor marknadsförde fullständigt meningslösa objekt till hutlösa priser.
I de få hörn som var förskonade från det intensiva ljuset kunde man antingen hångla eller genom ombud köpa all de droger man ville ha. En trappa upp fanns flera ljudisolerade sovrum där man kunde hångla mer seriöst. Även där fanns Tv-apparater och högtalare, men de sände ut mer sensuella och smäktande bilder, och musiken var fylld med sirap och honung, dvs romantiskt dravel av högsta kvalitet.
Vem var det nu som var värd för partyt igen? Antagligen någon eller några 80-talshjältar som använde alla tillgängliga medel för att återuppliva sig själva. Möjligheten fanns ju, då partyt var mer 80-talsmässigt än 80-talet självt. Det hade allt, och om det blev mer intensivt och kommersialistiskt skulle det hela med största sannolikhet utvecklas till ett liftarens-guide-till-galaxen-party, med alla dess följder, som flygande partybyggnad och stöld av marsipaner. Det skull i och för sig vara ganska angenämt, men samtidigt riskfyllt på grund av de ilskna marsipanodlarna som vägrade släppa in besökare som inte var försedda med munkorg.
* * *
Jag rörde mig genom lokalen, mött av lystna blickar från extremt feta kvinnor. Jag rös, och försökte själv ta kontakt med diverse mer attraktiva damer. Det närmaste jag kom var föraktfulla fnysningar och kalla ögon som bara värmdes av vackra manskroppar med tjocka plånböcker.
Trots dessa i de flesta fall patetiska misslyckanden kände jag mig ytterligt tillfreds, ända tills jag upptäckte de små grupperingarna av konstiga människor som av någon outgrundlig anledning alltid dyker upp på partyn. Om man frågade en av dessa vem som bjudit in honom/henne betraktade ha/hon en bara med en ironisk blick uppifrån och ner för att sedan fortsätta en fullständigt oförståelig diskussion med sina kamrater. I vissa fall sade de ”Berra” högt och ljudligt, vilket ju var ett standardsvar, då det ganska ofta fanns en Berra på festen. Eller också sade de något sarkastiskt, eller åberopade att partyt egentligen var ett allmänt politiskt möte. Oftast var det bäst att inte fråga, så även denna gång.
Dessa konstiga människor! Vad de än var klädda i kunde man ändå lätt se att de var konstiga. Oftast bar de dock absurd och totalt avvikande klädsel, eller i värsta fall ingen klädsel alls.
En gång, på ett annat party, roade jag mig med att lyssna på en av deras konversationer.
”Konstig människa !: Jag ska byta kön.
Konstig människa 2: Jaså, som Alison Moyet?
Konstig människa 3: Eller Michael Jackson?
Konstig människa 4: Vilket kön ska du byta till. (En fullständigt berättigad fråga. Mer tvekönad människa får man leta efter.)
KM 1: Nämen, jag menar
Genast blev erbjuden LSD, speed och hasch. Jag var väldigt frestad av LSD`n men avböjde. Det var ju trots allt inte onsdag. Jag köpte dock lite speed, det var bra att ha i raggningssyfte.
Så flyttade jag mig ur mörkret till det vackra folket, med min speed som självförtroende. Det hjälpte dock inte alls mot de kalla och avvisande kvinnorna, som mycket väl kunde inhandla sina droger själva utan att behöva stå i någon som helst tacksamhetsskuld till mig. Nåväl, jag tröstade mig med lite elefantcider.
Partyt fortsatte, och vid femtiden hade stämningen mattats något. De kristna funderade på att få lite sömn inför gudstjänsten, de mest överförfriskade spydde eller Som, de mörka hörnen lystes upp av solens morgonstrålar och skrämde i väg de hånglande paren till de redan överfulla sovrummen. Det började verkligen bli fart nu, med nyvakna älskande utsjasade av nytillkomna älskare, av överförfriskade i kö till de få toaletterna, av kristna borttrippande mot gudstjänst och bikt, och naturligtvis de konstiga människorna som obekymrat fortsatte att diskutera obskuriteter. Själv var jag så där onaturligt pigg som man blir innan kollaps: Överspänd och hyperaktiv.
* * *
Plötsligt hade nästan alla försvunnit; de kristna, de överförfriskade, och de älskande. Jag var ensam kvar tillsammans med de konstiga människorna. Nu var de inte längre i små grupper - det behövdes ju inte nu när de var nästan ensamma - utan i en stor grupp. De blev på något sätt fler och betydligt hotfullare nu.
Jag hade aldrig trott att så många konstiga människor kunde samlas på samma plats samtidigt. De såg på honom med kalla ögon.
”Hoppsan då! Det här partyt dog visst.”, försökte jag säga med ett tillgjort skratt. Jag blev bemött med fnysningar eller irriterade blickar. Det var som om mitt inslag av normalitet störde deras sammankonst på något sätt.
”Nej, jag tror jag ska lämna er i fred nu, jag stör nog.”
”Jag skulle inte tro det.”, sa en av de konstiga, som var en främling av närmast utomjordlig kaliber.
”Vi måste ha rådslag först.”
”Varför det?”, frågade jag förvirrat.
”För att bedöma vilken metod vi ska använda för att ta dig av daga, naturligtvis.”
”Att ta av daga... Vilket uttryck! Av vilken anledning ska detta ske då?”
”Du är ju så oerhört normal.” Nu var det tydligen ledaren som hade tagit över samtalet, och han uttalade sig om normalitet på ett så självklart sätt att jag nästan trodde att det var något fel med att vara normal.
”Jag visste väl att det fanns en fullständigt naturlig förklaring.” Jag mumlade detta, då det var sarkastiskt menat. Det fanns ingen mening med att göra sig ännu mer impopulär.
”Förlåt?”
”Åh, det var inget.”
”Du måste komma i håg att allt som du säger kommer att användas emot dig.”
”Det kommer alltså att bli någon slags rättegång?”
”Det kan man väl säga.”
Och det var så min väg mot domen började.
* * *
Det hela började med att lokalen gjordes om till någon lags domstol. Jag kände mig som K. i Processen.
Någon slags åklagare sa:
”Till vilken grad erkänner du dig skyldig?”
”Inte alls, och skyldig till vad?”
”Du är normal, och då du inte erkänner dig skyldig måste vi förmoda att du är det. Vill du ha en advokat?”
”Om det går för sig så.”
”Är det någon här som mot förmodan vill representera den anklagade? Inte? Jag trodde inte annat heller. Du blir så illa tvungen att försvara dig själv.”
”Må så vara. I alla fall-”
”Inte än!” sa den som skulle föreställa domare, närmare bestämt ledaren.
”Varsågod att fortsätta herr åklagare.”
”Tack, ers höghet.”
”Nu får det väl ändå vara nog! Det är ju inget som helst fel med att vara normal! Jag tänker inte finna mig i denna parodi! Jag-”
Åklagaren såg menande på domaren som nickade och sa:
”Har juryn fattat sitt beslut?”
Jag beslöt mig för att hålla tyst.
”Visst har vi det. Skyldig. Döden föreslås som straff.” Alla som inte var domare eller åklagare räknades tydligen som jury.
”Ursäkta mig, men är det inte meningen att juryn ska bestå av några som hör till den anklagades sociala grupp?” Det var ju värt ett försök.
”Sluta nu. De skulle hellre fälla oss.”
”Men det är ju så det ska vara! Onormalitet ska bestraffas!” Jag var ilsken nu.
”Som sagt, sluta nu. Hur vill den skyldige dö? Du får välja ett sätt.”
”Tja... Gammal, älskad, och äckligt rik.”
”Alltså ska alla i detta rum överföra 90% av sina tillgångar till den skyldige, och för övrigt se till att han får ett lyckligt liv. Rätten ajournerar sig.”
”Hej på er.”
Några månader senare var jag en rik och lycklig man, och jag hade de konstiga människorna att tacka för allt. Jag kunde nästan förstå dem nu. Betydde det att jag höll på att bli en konstig människa? Knappast. Jag var mer tolerant bara. Och vem skulle inte vara det, som ständigt var uppassad av konstiga människor? Det är klart att man blir tolerant då. Livet lekte.