Måndag
Händerna hade förlorat kontakten med verkligheten, eller var det bara känseln som hade försvunnit? Hur som helst var det förvirrande. Omgivningen runt henne rörde sig i cirklar, och hennes ögon vägrade att fokusera sig på den plötsligt så kaotiska omgivningen. Det var som om allt var neo-kubistiskt, hon kunde se allt, och det var för mycket. Minnen av gamla Kalle och Hobbe-serier gjorde sig påminda, då Kalle en gång råkat ut för samma sak. Hon var nära att fälla en tår över sin traumatiska barndom, men undvek det med en djup inandning. Det fick räcka med en långt utdragen suck.
Ett grovt illamående steg upp ur hennes mages dunkla djup och fastnade i svalget. Under detta illamående och synvillor gick hon till sitt välfyllda medicinskåp och tog ut nära ett dussin alvedon.
- Då blir jag väl påverkad igen, småfnittrade hon. Det var sant. Hon blev påverkad av alvedon, särskilt när hon inte hade ätit på ett bra tag som nu. Så lekte hon med beroendetanken, det skulle ju vara liten väl patetiskt, trots allt. Hon hällde i sig tabletterna, och tuggade de som envisades med att protestera mot nedfarten till hennes mage. Snart skulle det kännas bättre.
Men vem brydde sig väl om ett smygande beroende, när man inbillade sig att allt var så mycket bättre?
Så hon ringde och sjukanmälde sig igen. Hon prioriterade inte arbetet just nu, utan låg mest och fnissade i sängen. Det var tre veckor sedan hon hade gått ut överhuvudtaget, och räkningarna ville hemskt gärna bli betalda. Fanns det till och med ett brev från inkasso där också? Inte för att hon brydde sig. Nej, hon struntade fullständigt i sådana saker nu. Vad var det för mening att betala räkningar? Staten kunde väl ta pengar från pensionärer och invandrare i stället för från unga attraktiva kvinnor som henne själv. Det var en lukt av instängdhet i lägenheten, och hon var väl inte så väldoftande själv heller. Men hon ansåg sig fortfarande vara bländande vacker.
Rejält upplivad av dessa egoistiska tankar gick hon till spegeln för att beundra sig själv. Detta gick inte alls bra, då hon bara kunde se små brottstycken av sitt sköna jag.
- Så här uppfattar nog rymdvarelserna oss. Mitt sinne är kanske kontrollerat av en. Hon gapskrattade åt sin skojfriskhet och gurglade lite med saliven. Hon var ju förtvivlat barnslig egentligen, i bästa fall pubertal i sitt resonemang.
Hon mådde nog inte så bra, men huvudsaken var väl ändå att hon inbillade sig det. Illusioner var viktigare och bättre än den undflyende verkligheten i dessa tider.
* * *
Senare, när hon vaknade upp ur underliga och skrämmande färgdrömmar var omgivningen förändrad på många sätt. Det verkade som om väggarna studerade hennes kaotiska rörelses och ständiga fnitter. Hon hade nog hungerhallucinationer. Hon hade ju trots allt inte ätit på nästan en vecka, utan levt på kaffe, cigaretter och alvedon. Inte hade hon sovit heller, utan mest legat och vridit sig i sängen. Lakan och täcken låg lite som de själv vill, och överkastet hade smugit sig upp mot kuddregionen. Kudden som numera var befriad från sitt örngott, som försvunnit in i något skåp.
Hon slutade att skratta sitt hysteriska skratt nu. Borden såg hotande på henne, och stolen som hon använde mest såg på henne med föraktfulla blickar.
Rummet kvävde hennes tankar på ett underligt sätt, och nya, utomvärldsliga funderingar trängde sig in i hennes slappa medvetande. De pockade på uppmärksamhet och tog över hennes vilja. En kraft från hennes ting trängde sig in över hennes sinne på ett lidelsefullt sätt och skapade ångest och förtvivlan. Så många nya intryck, så mycket nya saker. Hade så mycket av hennes personlighet gått förlorad att hon blev influerad av ting? Hur kunde detta vara möjligt?
Hon hade förut aldrig förstått hur en stol såg på sin levnadssituation (”Levnadssituation”? Det här var ju patetiskt.), men nu fylldes hennes hjärna av upplevelser ur en stols liv. Hela begreppet ”sitta” fick en helt annan och mycket djupare innebörd. Även bordets egenskaper och situation blev klar för henne. Genast förstod hon att alla ting på sätt och vis var vid liv. Det var något i stil med ekosofi, en genomgång på filosofin som hon undvikit att sova sig i genom. Detta var dock lite mer utvecklad tycktes det henne.
* * *
Samlade intryck från döda tings värld, även om dessa ting inte längre var så döda. Även om hon nu mycket väl visste att tingen var levande kunde hon inte skaka av sig sin tidigare syn. Det var i alla fall något helt nytt, som stod över tidigare filosofiska inriktningar. En total sammanställning av sinne och idé, som gav idén liv, och tingen en ny plats i samhället som medborgare, och inte som slavar. Genast började hon tänka ut ett manifest, men hur hon än funderade blev det bara fånigt, mest som ”Stolar i alla länder förenen eder”. Någon slags reson fick hon ändå ha.
Men mer och mer av hennes egen personlighet suddades ut och togs över av skrämmande och främmande bilder från en annan värld. Röda, suddiga objekt flimrade fram över näthinnan. Spretiga grenar sträckte sig efter henne, som om stol och bord hade gått tillbaka till sin tidigare, levande form, men nu rörliga. Grenarna grep tag i hennes hår, armarna var slappa och orörliga. Benen skälvde under hennes tyngd.
* * *
Hon var förflyttad till en skog. Hon var i en sumpmark, omgiven av kantiga träd. Var det cypresser? Det var som i en mardröm, hon kunde inte ta sig någonstans. Mörker omslöt henne, det enda ljus som fanns kom från den bleka månen, som hon riktade ett sista förtvivlat hopp till. Den skulle snart bli uppslukad av hotande moln som drog sig mot den. Hur hon överhuvudtaget kunna komma dit var underligt. En förflyttning från ett ställe till ett annat utan förvarning. Inte för att detta hände så ofta att varningar för fenomenet var på sin plats, men ändå. ”Socialstyrelsen rekommenderar att ni håller er inomhus när ni överdoserat med alvedon, vid svimningskänningar, kontakta sjukhus.” Hon fnittrade nu igen, men slutade snabbt då kylan satt in.
Hennes vilja att leva återvände på grund av månens sken och hon tog ett djupt andetag. Hon bestämde sig för att med all kvarvarande styrka kämpa sig ur denna situation. Regnet föll sakta över henne, och en tjock dimma sänkte sig över henne. Hon såg inte ens handen framför sig längre. Men vattnet och fuktigheten bidrog till något gott också. De löste henne från trädens grepp, hon halkade sig fri. Hon kunde känna sina händer igen, och benen blev starka. Snart skulle hon kunna kämpa sig ur den här skogen. Plötsligt fick hon ett vagt minne om en lapp hon skrivit för några dagar sedan , men vad stod nu på den igen? Det fanns dock viktigare saker att ha intresse för.
Tröttheten fanns kvar, och hon sjönk utmattad ner i sörjan och drog ännu ett djupt andetag. Men nu kom ingen luft, utan gyttja fyllde hennes mun. Hon drog händerna genom det stripiga håret och slöt ögonen. En enorm huvudvärk blixtrade genom hennes huvud. Färger passerade i ultrarapid runt henne. Hur det kunde hända var underligt då allt egentligen var svart eller vitt nu. Mitt i natten verkade det vara, och nyss hade det ju varit morgon, hon hade förflyttats i tid också, inte bara rum.
Det stockade sig i halsen av gyttjan. Hon kräktes blod upprepade gånger, uppblandat med det smutsiga vattnet. Verkligheten med all sin ångest var definitivt på ingående.
Men hur kom det sig då att hon fortfarande var i skogen? Det var ju omöjligt att hon var förflyttad dit, åtminstone på naturlig väg. Snart skulle hon vakna upp ur denna dröm. Nej, detta var ingen dröm, snarare en uppenbarelse av framtiden med levande ting och människorna placerade i förvirring, eller ännu värre i slaveri. Det hela var absurt men märkvärdigt verkligt.
* * *
Kläderna hade förvandlats till trasor. Var de gjorda av papp eller? Nähä, de var från Hong Kong. Självklart. De hade väl frätts sönder av regndropparna och resterna uppslukades av sörjan. Hon hade hört talas om surt regn, men det här var ju ändå bara för mycket. Hon knöt i hop kläderna halvhjärtat, och föreställde sig se ut som någon bimbo i en fantasyfilm med för lite kläder och för mycket action.
Det var betydligt kallare nu, och det började blåsa. Inget hade hon som skydd heller, och hon hade aldrig varit med i flickscouterna heller, så hon kunde inte ordna ett urtidsläger till sig heller. Gråt strömmade ur hennes ögon, ner för hennes smutsiga kinder. Gyttjan på ansiktet löstes upp av dem. Huvudvärken var borta, men i stället dök en namnlös rädsla upp. Månen som var hoppets symbol gled bakom ett mörkt moln. Vinden tilltog. De testar av hennes hår som inte torkat fast vid huden fladdrade.
Hur kunde detta vara så verkligt? Smutsen, kylan, mörkret var så intimt nära, de var en del av henne.
Så hörde hon ett flaxande. Det var en uggla som flög förbi. Fascinerande ändå, allt detta. Hon skrattade till och reste på sig. Hon drog foten ur gyttjan med ett ljudligt klafs och gick in bland de knotiga träden, som böjde sig hotfullt över hennes magra gestalt. Skuggorna dolde alla lösa grenar, som hon snubblade fram över. Vinden piskade fram henne, grenarna rev hennes armar och blodet flöt i små strömmar. Hon smetade ut det förstrött, och detta torkade blodet.
Hennes färd fortsatte, om än betydligt mer fruktlöst. Det kunde ju trots alla indikationer inte vara sant.
* * *
Kylan blev för mycket för henne, tröttheten kom över henne i ett omutligt majestät, och så sjönk hon ihop i mitten av de knotiga träden för att aldrig mer vakna och för att så småningom förmultnas i den för henne så främmande naturen. Snart skulle bara jord vara kvar av henne som det verkade.
Men det hela var inte riktigt över ännu. Efter ytterligare några dagar började faktiskt arbetskamraterna att oroa sig för den skygga men vackra kvinna som nu varit borta så länge. Efter diverse juridiska svårigheter som till slut övervanns tog man sig in i hennes lägenhet.
- Vad har hänt här? Det ser ut som en granat har landat här, stolarna är i bitar och bordet är sönderslaget. Det är nog bäst vi går in i sovrummet.
- Usch, vilken stank, det är instängt här. Vart är hon? Fy, vilken oreda.
- Hur har hon levt egentligen? Och vart har hon tagit vägen?
- Titta, här är trots allt en lapp!
”Till vem det nu angår, vilket inte borde vara många. Jag har gett mig ut i skog och mark för första gången någonsin. Jag kommer inte tillbaka, så ta det du vill. Eller dela upp det jämnt om ni är flera. Jag måste tillbaka till naturen.”
Lappen var inte undertecknad, men hade några blodfläckar på sig. Den var hopskrynklad och skriven med darrig stil.
- Detta är ju löjligt! Hon vet ju inget om skogen! Se om det står något på andra sidan!
”Om man nu ska envisas med att leda reda på mig så är jag i träskmarken väster om staden. Några kilometer ut bara. Men jag tror knappas ni kan övertala mig om att komma tillbaka.”
- Ja, då vet vi var hon är i alla fall, då återstår väl bara att anordna en skallgångskedja.
- Nog för att man kan vilja gå ut i skog och mark, men varför ge sig ut i träsket? Det måste väl ändå finnas trevligare ställen?
- Du ska inte säga så mycket. Sista gången du var ute och hade skogsmullefasoner för dig var när du var scout.
- Nåja, jag tycker ändå att träsket är en besvärlig plats. Det lär bli ett elände att hitta henne.
- Ja, tänk så mycket enklare om hon försvunnit på en fin restaurang, eller om hon gömt sig på en av porrklubbarna du brukar besöka på fredagskvällarna!
- Vad vet du om det?
- Min farbror äger stället, du vet den fete mannen som hälsar på mig ibland. Du är tydligen en riktig stamkund.
- Nog om det. Nu måste vi ut och leta.
- Byt samtalsämne du bara, din mansgris.
- Det är, vad heter hon nu igen som är viktig nu!
- Du minns inte ens hennes namn!
- Och det gör du då?
- Det måste jag erkänna att jag totalt glömt, vi får kolla i personalregistret.
Efter att ha letat länge och väl lyckades man få reda på att deras arbetskamrat hette Sara Karlsson.
- Hon måste ha gjort ett väldigt litet intryck på oss. Mumlandet bland människorna var förläget och skamset. Något borde man ha kommit i håg om denna kvinna, men det enda som någon mindes var hennes skygghet och att hon var vacker. Man hade i alla fall ett signalement.
- Ska vi kontakta hennes anhöriga?
- Hon har nog inga, de borde ju ha hört av sig till henne först och till jobbet sedan på tre veckor tycks det.
Mycket riktigt visade det sig att Sara närmaste släkting var en tremänning hon träffat på en släktsammankomst vid fem års ålder och aldrig senare. Hon hade varit ensam sedan 20-årsåldern då hennes föräldrar avled i en flygolycka.
Så startade en av de minsta skallgångskedjorna dagen efter, då man haft mycket svårt att tillkalla frivilliga. Tre från arbete hade kommit, men majoriteten var polisen. Man kämpade sig in mot träsket och lyckades på något vis missa Sara. I stället gick man igenom träsket och hittade ett skelett. Så fick man avbryta sökandet som inte återupptogs förrän efter helgen. Nu hade dock några till frivilliga anslutit sig, mest på grund av dåligt samvete från arbetskamraterna som skröt hejdlöst om sin insats, trots att de inte funnit något. Det verkade som om Sara var lika osynlig i döden som hon varit i livet.
Men så, när man mer eller mindre gett upp och började dra sig tillbaka, fann man henne. Saras kropp hade täckts med löv och en ilsken spark hade lett till att hennes hand tittade fram. Man tog fram henne och fick det bekräftat. Arbetskamraterna nickade. Hon hade varit död i två dagar kom man fram till i obduktionen, och snart kom en dödsannons plikskyldigast in i tidningen, med ”vänner” som främsta sörjande. Hon hade inte haft vänner på länge, men nu till slut hade de dykt upp. Egentligen inte, det var hennes arbetskamrater som såg sig som ”vänner” trots att de hela tiden i bästa fall ignorerat henne totalt.