43635467437765732157983763286512851658194210945651243394532651321465892436643263475473436649978774525206976

Han tittade ner och såg ådrorna på händerna sakta växa sig utåt och uppåt mot sitt ansikte. De pulserade av en svag, blå ton. De två knölarna längre ner på hans båda händer rörde sig inte längre, men de hade en ton som han inte uppskattade. Känseln längst ut i hans fingertoppar avtog, förutom på höger pekfinger där ett gammalt sår gjorde sig påmind. Detta sår var dock bara en påminnelse av den dova smärta som fanns i hans vänstra tumme.

Längst där ute, på vänster sida fanns ett sår som han själv åsamkat. Det hängde samman med hans förmåga att ständigt bita på naglarna och tugga sig på läpparna vid nervositet och stress.

Efter att ha legat i sin vita soffa tre veckor insåg han att något borde göras. Sömn och frossa i all ära, men de feberdrömmar som han misslyckats skriva ner skulle antagligen aldrig komma tillbaka till honom, och på grund av detta skulle han aldrig heller kunna använda de drömmarna.

Lösningen, som så många gånger för bestod i att skriva. Han visste inte vad, men något skulle säkerligen strömma fram. Så länge han undvek att skriva om och gå ut innan han var klar så skulle något av värde ändå komma fram. Vilket värde det skulle ha visste han inte när han satt där; vid sitt stora skrivbord, med sin skrivmaskin till höger och sitt tangentbord till vänster.

Han slog en blick till höger, där hyllan var. Någonstans skulle han ha sina papper, och sin penna. Någonstans skulle han kunna fortsätta på det han skrivit; i stället för att börja om, som han gjorde nu med sin skrivmaskin.

När han gned sina fingrar mot varandra så kände han smärtan i tummen, och i pekfingret. Det störde honom, och fick honom att tappa tråden på det som han hade tänkt sig.

Bilder dök upp hos honom, gamla rörliga bilder. Han kunde inte låta bli att tänka tillbaka till det som varit, och det som han visste skulle hända. Han ville leva i nuet, men nuet fungerade inte. Det enda som fungerade var det förflutna och framtiden.

Skrivandet och talet kunde hjälpa honom. Men samtidigt behövde han tala med någon annan. Han fick infall att gå ut och promenera men insåg att någon faktiskt väntade på honom. Någon skulle kontakta honom, och det under kvällen. Och om han inte lät denna person få kontakt skulle det leda till oro för den personen, och naturligtvis även för honom själv.

Han kunde ta sin mobil med sig ut, där han ju var kontaktbar. Men frågan var om idén att skriva inte var bättre, för att ta en promenad lite senare. Ta en paus senare, i skrivandet. För att för en gång skull kunna gå tillbaka och fortsätta. Hans blick föll mot högen av utkskrivna papper, fulla med markeringar och strykningar. Något av de där historierna kunde behöva ett slut. Han funderade flyktigt på att göra något dramatiskt, ta med dem till det lokala muséet och bränna upp dem med en tändsticka eller kanske några liter bensin.

Något konstnärligt var vad han ville uträtta; men det skulle samtidigt vara kulturellt och enkelt. Så länge det var svårförståeligt och helt omöjligt att analysera så skulle det säkert bli bra. Senare, när han hade avslutat texterna skulle han ju själv kunna berätta vad de betydde.

Ett lätt leende spred sig över hans läppar. De planer han hade var fullständigt förvirrade och svåra att sätta i verket, men det var klart att de kunde fungera. Allt som behövdes var lite mer mystik. Det hans vänner funderade på att bidra med kunde också vara av värde. Det som främst var av värde var dock det han inte hade klart, utan fortfarande kunde skriva.

Det som kunde inträffa och som skulle inträffa hade med dessa små texter och idéer att göra. Han hoppades på att framkallningen skulle vara klar snart. Den post som han väntade på var högintressant men kunde vänta. Det var några månader kvar, och den tid han hade kunde rinna ut; det skulle inte spela någon roll.

Var skulle han publicera det han valde ut? Det enklaste var ju att publicera det själv, utan att riskera att någon skulle förändra, förvränga eller helt enkelt strunta i att publicera det. Det fanns många fördelar med att publicera allt själv, och inte särskilt många nackdelar förutom att han antagligen löpte risk att publicera sådant som kanskte inte höll den kvalitet han var van vid.