Onsdag
Mannen satt i ett hörn i rummet och betraktade förskräckt sina lemmar. Fingrarna växte ut tills de blev som långa knotiga grenar. Han flämtade till, och de drog sig tillbaka till normala proportioner.
”Jag hallucinerar”, upprepade han för sig själv om och om igen.
Svetten bröt fram i en kaskad från hela kroppen och rann ut över golvet. Lederna gnisslade som osmorda gångjärn.
Ljuset kröp försiktigt in i rummet och föll på mina vita, utmärglade kinder. Kindbenen växte enormt. De såg ut som gigantiska polisonger.
Nu växte benen också, framför allt knäna. De blev som ett par extra armar. Fingrarna rörde på sig i utkanten, prövande och yrvaket som på en baby som upptäckte dem för första gången.
Hans ansikte växte, hakan nådde nu till underlivet. Kindbenen skavde mot de monstruösa nyckelbenen. En trevlig puckelrygg tvingade ut mig från hörnet, ut i det obarmhärtiga ljuset.
Ögonen... Han kunde inte se uppåt på grund av ögonbrynen som växt sig till ogenomträngliga svarta hål. Han böjde huvudet bakåt, och det fastnade mellan axlarna. Nu hade han en imponerande högtänkarpanna.
Efter fler transformationer låg han i en hög av vansinnigt formade lemmar som sträckte sig över hela rummet och levde sitt eget liv. Det var som om han var i symbios med en utomjording.
Han var en levande gordisk knut, och han hade inget svärd för att lösa upp den. Inte för att det spelade någon roll, han skulle ändå inte ha kunnat använda det, då händerna var som hopsnörda lianer. När skulle någon komma och hugga honom mitt itu? Det skulle vara en avsevärd lättnad.
Innan han tappade medvetandet tänkte han ungefär samma tanke som K. i Kafkas Förvandlingen: Det är nog ingen dröm.
* * *
Han vaknade. Efter den omtumlande upplevelsen lade han sig ner på sin säng, med hastig andning och svettig panna. Det hade trots allt varit en dröm.
Det ilade i hans öron, som av en vind. Det slog lock för dem, och han låg och skakade i mörkret.
Så trängde små bollar upp ur madrassen, täckta av lakanet. De var mjuka, som massagebollarna han sett på tv. De var över hela sängen och rullade mot hans rygg och ben. Du rullade, och varje del som de träffade spände sig i smärta. Hans muskler drabbades hela tiden av intensiv smärta under bollarnas beröring. Varför var han så känslig för detta? Varför var han så spänd? Han längtade efter och behövde lugn, men de ständiga rörelserna under honom ledde till spänningar, och en kvick, osund andning.
Hans puls, som läkarna alltid sagt var så låg och som sköterskorna knappt hittade och gjorde stora ögon över, var maniskt hög nu. Hjärtat slog hårt och hastigt, och varje slag ekade i hans hjärna. Hela hans huvud kunde bara känna smärta, från bollarna och hjärtslagen.
Han blev mer och mer nervös och darrade som ett asplöv i en orkan. Hans tänder klapprade och påminde om barndomen, då han hade suttit på en häst för första gången. Hästen hade naturligtvis skenat (Det visade sig senare att den blivit stungen av ett bi) över en kullerstensås, och aldrig hade han längtat så efter ett njurbälte. Till sist hade den kastat av honom i en sjö där han hade drabbats av upprepade kallsupar. Chocken av den vilda färden hade fått honom att tappa känseln, och han hade sjunkit mot botten. Han hade fått tillbaka känseln först då han träffade bottnen. Sedan hade han förtvivlat tagit sig upp till ytan, i sista ögonblicket innan han skulle ha drabbats av syrebrist och dött en för tidig död. Klapprandet av tänderna var detsamma som hästens obarmhärtiga hovar mot stenarna.
Mannen vaknade upp och kände sig trött och orolig. Allt var tyst och mörkt. Han reste sig och fumlade efter ljusknappen. Den var inte där. Han svor sakta och försökte hitta dörren i stället. Han gick igenom hela rummet, kände sig för på väggarna, och sökte efter dörren. Men det fanns ingen dörr.
Han gick runt och runt i rummet i en halvtimme minst. Sedan gav han upp och tänkte: ”Jag kommer att komma för sent till jobbet idag”. Han accepterade detta och bestämde sig för att återvända till sin säng ett tag, för att försöka att förstå vad som hade hänt denna underliga morgon.
Men nu var sängen också borta. ”Detta är så oerhört löjligt”. Han sade detta högt, och det lät konstigt; orden studsade tillbaka till hans hjärna igen, och gjorde honom ännu mer orolig. Han gick fram och tillbaka i rummet medan han letade i sin hjärna efter lösningar. Då denna var ganska välfylld borde han hitta någon.
Han förstod inte. Han skrek ut: ”Vem är jag?”, och efter detta upptäckte han att alla hans minnen var borta, utplånade också. Han kunde alltså inte använda sina kunskaper. Han kom inte ihåg sitt namn längre. Han kunde tala, tänka, och röra sig obehindrat, men hans minnen var borta! Han kom bara ihåg en sak. ”Det är onsdag i dag.” Han kände sig mycket glad över denna tanke.
Han bestämde sig för att undersöka väggarna ännu en gång. Han gick emot en vägg, och sedan halkade hans fot in i tomrum. Väggen var borta! Mannen svettades nu, han var livrädd. Vad skulle hända om han också försvann? Hur skulle det kännas som? Hur skulle det vara? Skulle han nå nirvana? ”Jag kanske träffar Curt Cobain då.” Han skrattade hysteriskt. Fem minuter senare blev han ganska deprimerad då han inte kunde komma ihåg någonting förutom Curt Cobain och faktumet att det var onsdag.
”Jag borde tänka mer.” Han började att minnas sin barndom, som vanligt. ”Åh, min barndom, min barndom. Mamma var ett sånt arsle. Och pappa med, för den delen. Jag hade inte ens några syskon att vara avundsjuk på, så naturligtvis började jag att hata mina föräldrar i stället. Jag antar att jag är en ganska dålig sorts person, men vem bryr sig? Jag är en typisk generation X, och jag brydde mig inte om det heller. Mamma försökte alltid att styra mig, pratade om mitt skolarbete och annat föräldrasnack.”
”Och pappa... Pappa var aldrig hemma. Han hade antagligen sexuella aktiviteter med någon. Mina föräldrar försökte ju alltid få mig att undvika att använda `fula` ord. Det lyckades de inte särskilt bra med... Inte alls.”
”Jag kommer fortfarande i håg när mina föräldrar skilde sig. De låtsades som om de inte hatade varandra, och sa alltid till mig att de båda brydde sig om mig, men... Men de kunde inte stå ut med varandra, det var vad de menade. De var verkligen värdelösa, ja extremt. Borde vara någon lag mot det, men det finns antagligen redan. Varför kommer jag i håg sådan här skit, och inget viktigt; som mitt namn eller något?”
”Nej, nu får jag sluta att prata skit om mina föräldrar. Jag ska låtsas som om jag har lärt mig andra saker som gör mig intelligent. Mina föräldrar ja, de lever ju fortfarande, och fortsätter att vara rasande på varandra. De förändras aldrig. De är så... så... så tröga! Just det tröga, inte dumma.”
”De hade redan räknat ut hur min framtid skulle se ut, men så gör väl alla föräldrar. `Bli advokat eller någonting, kanske doktor.` De misslyckades verkligen med att utbilda mig, och förbereda mig för en ond värld. Jag har inte ens haft ett jobb förrän nu, och det jag har är ett jobb med låg status. Taxiförare, det är vad jag blev när jag blev stor. Jag är verkligen avskyvärd, men jag kan i alla fall låtsas som om det är mina föräldrars fel. Jag kommer bara i håg dåliga saker från min barndom. Jag kommer i håg då pappa slängde ut TV-n bara för att hans favoritlag förlorade. Mamma grät. Fast det är klart, hon skulle ju missa en episod av `Glamour`. Det är klart att hon grät.”
Han såg på sin händer. De var så oerhört fula. Hans fingrar var som långa, tråkiga korvar. De var väldigt smala, och han hade korta, äckliga naglar. Han hade alltid ont på grund av att han alltid bet på dem. Fingrarna värkte, och han var tvungen att använda plåster hela tiden för att sköta sina sår. Det var väldigt distraherande att göra det hela tiden. Han hade plåster över hela huset. Soptunnan var full, och han hade minst tio oöppnade förpackningar i badrummet. Han var faktiskt beroende av plåster. En gång hade han försökt att röka en av dem, men det hade inte lyckats. Pipan hade nästan exploderat.
De andra delarna av hans händer var väl inte något att skryta med heller precis. Han hade ärr från knivhugg överallt. Han hade varit i ett gatugäng, och hade varit i en del hårda slagsmål. Han hade nästan förlorat sin tumme en gång, med hade haft tur, och fått ett långt ärr i stället. Hans händer var ganska lik resten av hans kropp. Ärrad och utsliten. Han hade blivit spådd en gång, och det hade inte varit speciellt intressant. Den gamla damen hade inte sagt något spännande. Hon hade sett på hans korta livslinje att han skulle dö ung, och att hans liv skulle fortsätta efter döden, och skapa en sensation. Typiskt skitsnack. Det borde finnas en lag mot det, men det fanns det väl antagligen.
Han hade nästan förlorat sin högra hand en gång. Han hade åkt till ett islamitiskt land, och hade blivit ertappad med stöld. Han fångades, men blev räddad av en naiv kvinna som trodde att de skulle leva lyckliga i alla sina dagar, då hon på ett så modigt sätt hade räddat hans liv. Han hade slängt ut henne ur taxin på väg till flygplatsen. Han hade till och med använt sin högra hand.
Han försökte att minnas om han hade en fru, men det var ju en dum idé då han inte längre mindes vad ordet betydde. Han kände sig uttråkad, men den känslan försökte han att bli av med. Han tyckte att han borde vara upprörd. Han kanske var galen.
Plötslig försvann golvet. ”Hjälp, jag faller!” Han skrek, och var rädd för smärtan som skulle komma när han landade. Det var som om han förflyttades från en mardröm till en annan. Men han föll inte. Han började att tänka några förbryllande tankar.
”Jag antar att Newton hade fel. Fel angående vad? Vem är Newton? Varför skulle jag falla?” Han blev förvirrad, men lät denna känsla försvinna. Otrevliga saker kunde väl lika gärna försvinna när allting annat gjorde det. I stället kände han sig löjlig över rädslan att falla.
Han somnade, och drömde om mat. Maten attackerade honom: Ost jagade honom, hamburgare från Mc Donalds tuggade på hans fötter och korvar slog honom i huvudet. Så vaknade han, och flöt omkring i rummet som inte var ett rum. Han undrade vad Bamse skulle göra i en sådan här situation. Antagligen äta dunderhonung och se ännu dummare ut. Bamse var ju så dum. Dunderhonung skulle inte hjälpa i den här situationen.
Han försökte att söka efter lösningar igen.
”Detta är hur Kafka måste ha känt sig.” Han blev distraherad av Kafka och stängde ut honom från sina tankar och fortsatte att söka efter svar. Han såg någonting. Det var en man, klädd i vitt. Och där var en kvinna! Mannen såg ut som en doktor, och kvinnan, hon var ju en sjuksköterska! Han var på sjukhuset! Det ögonblicket förstod han vad som hade hänt:
”Jag är död.” Det var det sista han sa innan hans kropp upplöstes i luften. Eller det kändes i alla fall så.
* * *
Doktor: ”Vilket fruktansvärt sätt att dö på. Jag menar, det sista han kom ihåg var Kurt Cobain, attackerande mat, Bamse, Kafka, en mycket deprimerande barndom, sina händer och faktumet att det var onsdag.” Han sa detta på ett monotont sätt, så att hans sprudlande lycka inte skulle avslöjas.
”Freud skulle ha varit så avundsjuk på mig om han hade vetat om det! Jag kommer att bli mer berömd än honom om jag bara kan förklara varför den här killen pratar efter att han dött. Men jag är säker på att jag kan komma på någon slags förklaring som låter smart. Folk kommer ju ändå att tro mig. Jag har ju ändå ett väldigt gott rykte. Jag måste bara komma i håg att inte nämna att hans framtid hade blivit perfekt spådd.” Doktorn tänkte på detta med stor lycka.
Sjuksyster: ”Ja, verkligen enastående doktorn.” Hon försökte förtvivlat att låta intresserad. Sanningen var att hon knappast kunde bry sig mindre om mannen. Hon brydde sig inte det minste om att han var så speciell, och att han hade talat i timmar efter att hans hjärta att han hade slutat slå. Detta lik hade hållit henne kvar på sjukhuset i tre extra timmar. Hon ville gå hem och argumentera med sin idiotiske make. Det skulle få henne att må väsentligt bättre. Hon log och längtade redan.
Doktor: ”Ett extremt fall, utan tvekan.” Han sa detta allvarligt. Inget kunde avslöjas för sjuksköterskan, inte vid detta historiska tillfälle.
Samtidigt tänkte han: ”Ja! Jag kan använda detta på nästa kongress. Äntligen berömmelse. Jajamen! Årets man...” Han kände sig så lycklig, han ville sjunga, med han lyckades hålla sig lugn. Han var tvungen att behålla sina hemligheter.