Räddningen
Svald av ensamhetens mörker,
med mina knän uppdragna mot bröstet,
vaggande i ett hörn av det slutna rummet.
Fylld med en känsla av tärande tomhet,
ett hjärta som kyler min nakna kropp,
som för länge sedan gett upp.
En kall vind drar sakta fram,
den går genom både märg och ben,
jag kryper ihop ytterligare, huvud i knät.
Jag upplever bara mörkret mer påtagligt,
det viskar i mitt öra om sin frid,
lockar mig längre ner.
Sakta glider jag neråt,
blir till en liten hög på golvet,
Flyter ut i den totala apatin och intet.
Hoppet om kärlek har för länge sedan flytt,
med alla illusioner om lycka,
lämnar inga känslor kvar.
Så domnar jag av in i det som lockat mig,
Men vaknar plötsligt upp av ett ljus,
fönstret glider sakta upp.
Jag lyfter mig från golvet,
låter ögonen leta sig utåt trevande,
mot det som så länge varit främmande.
Jag reser mig upp och ser en gestalt i fjärran,
som sakta tar sig fram i dimman,
med lätta steg mot mig.
Ansiktet syns inte för solen,
Jag skuggar med handen mot ljuset,
ser sakta dragen ta form och visa sin skönhet.
Långa slingor av ljust hår slingrar sig ner,
förbi den leende munnen och vidare,
förbi ögonen mot höfterna.
Klädd i en vit sommarklänning,
räcker hon fram underbara händer,
jag tar tag i dem och vandrar mot ljuset.