Tisdag
Han hade lyckats med alla sina planer. Efter att ha väntat tio år hade hans dröm slagit in: Han var utanför de murar som stått kring honom. Det hade till slut varit enkelt, han hade tagit de piller han fått av en doktor som mördat sina patienter på löpande band, och hade lyckats bli dödförklarad. Pillren hade han smugit runt i munnen medan doktorn studerade honom, men han gömde undan dem och stoppade sedan in dem i madrassen. Innan obduktionen hade han smitit, och skapat en del rubriker. Men det var historia nu, ingen skulle ta någon notis om det. Tio år hade han varit här, i sin madresserade cell, ofta med en tvångströja trots att han inte hade någon lust att skada sig själv. Han ville skada andra, och hade gjort det. Han hade hunnit med 34 unga kvinnor på 2 år. Alltid unga och naiva, samt lättlurade. Varje gång hade han varit mer grym, och han hade skapat stora rubriker innan han gick i fällan och blev arresterad av en kvinnlig polis. Det var så typiskt på något sätt. Rättegången hade inte varat länge, och sluten psykiatrisk vård på den mest rymningssäkra institutionen var det givna resultatet.
Han andades luften på ett annorlunda sätt nu, och allt såg så mycket ljusare ut. Vad skulle han hitta på först? Vem var det som skulle vara utvald till att bli det första offret på tio år? Att utkräva hämnd på de som placerat honom här var inte viktigt. Han skulle komma till dem så småningom. Det skulle vara trevligt att ge sig på någon annan först, som var omedveten om sin högst oangenäma framtid.
* * *
Samtidigt satt Sofie på sitt rum och undrade vad som hände med livet egentligen. Hon hade insett att det inte fanns för hennes del. Det var så tråkigt och meningslöst, hon gjorde aldrig någonting. Jobbet var monotont, och bestod mest av att låna ut böcker för att senare ställa tillbaka dem. Hon skulle kunna gäspa kunderna rätt i ansiktet om hennes uppfostran inte stred mot sådant förfarande. Visst fick hon svara på frågor i bland, samt leta reda på böckerna åt de som ville ha dem. I bland också reservera dem. Men hon som person var tydligen helt osynlig, som en själlös robot. På kvällarna satt hon mest apatiskt framför TV-n och såg inspelade pratshower och såpoperor. Hon hade föredömlig inblick i dessa seriers värld och höll reda på skådespelarnas privatliv i vissa fall. Hon var även delaktig i en fan-club.
”Ska det vara så här?”, tänkte hon för sig själv där hon satt på köksstolen. ”Verkligen? Nog måste livet ha något mer att erbjuda. Det har ju alltid varit tråkigt för mig. I skolan var det bara att plugga på, kompisar fanns inte.”
Nej, Sofie var ingen glad kvinna, hon längtade efter att något intressant skulle hända. Något trevligt och utanför den gängse rutinen. ”Nej, den boken är inte inne nu, men jag kan beställa den.” Den frasen tyckte hon var den mest använda under en spännande dag. Hon suckade djupt där hon stod i receptionen. Äventyren hon läste i böckerna gällde tydligen inte henne. Tyvärr fanns hennes böcker inte att låna, då de ingick i den utskällda Harlequin-serien. Även de som sålde böckerna till henne verkade rynka lite på näsan när hon valde ut en ny. De var så glödande dessa böcker, och så fantastiskt känslosamma. Filmatiseringarna tillhörde hennes favoriter, när de gick satt hon som klistrad framför TV-n.
* * *
Mannens inställning till romantik var annorlunda. Visst gick det att använda den, men det var endast ett medel för att nå målet. Att få någon att lita på honom innan de plågsamt mötte döden var en njutning, och om romantik ledde till det utnyttjade han detta gladeligen. Han tänkte nostalgiskt på de gånger detta inträffat och på de förvånade miner som mött honom, miner som snart blivit skräckfyllda.
När han kom in i staden var klockan mycket, och pengar var det lite ont om för hans del. Men det var inget problem, han hade innan den mer våldsamma karriären ägnat sig åt inbrott och hade dessa kunskaper vilande. Snart var han en rik man, och tog in på ett hotell. Nästa dag var det dags att göra lite utforskningar. Det fanns offer som bara väntade på honom.
* * *
Sofie slutade för dagen och gick hem med en grå dimma omkring sig. Det var ännu inte dags att köpa någon ny bok, så det återstod väl bara att gå hem och titta på tv. Det kanske skulle ske något utöver det vanliga i någon av serierna. Det började regna, och dropparna slog ner på henne med mer pondus än vad hon själv hade. Som tur var låg hennes lilla lägenhet inte så långt borta, vilket ledde till att hon kom hem relativt torr.
* * *
Mannen däremot hade en underbar dag. Han hade ägnat den åt att slå dank på hotellrummet på förmiddagen och reta upp personalen. Eftermiddagen gick han omkring och spankulerade och såg älskvärd ut. Han log blixtrande leende mot de kvinnor han mötte, men ingen av dem var just det offer han letade efter. De var något för självsäkra för hans smak. Det som behövdes var någon stackars bortkollrad kvinna som var desperat. Men han hade mycket att undersöka ändå.
Så var det onsdag, och Sofie stod vid utlåningsdisken och var uttråkad. På förmiddagen hade ingenting hänt, som vanligt. Hon stod och halvsov efter den näringsriktiga lunchen. Så stegade en man in, som var mycket attraktiv. Hon tittade efter honom, och tyckte att dagen såg något ljusare ut redan. Visserligen hade charmerande män passerat förut, men de hade inte varit riktigt som denne. Han hade tittat åt hennes håll, något som nästan aldrig förekom. Hon hade tyckt sig se ett litet leende leka i mungipan också, men det kunde bara var inbillning. Hon suckade ännu en gång. När skulle hon få uppleva den stora passionen? När skulle den mystiskt främlingen ta i väg henne till landet av mjölk och honung?
Efter att ha stått och drömt sig bort några minuter kom mannen fram till henne, slog an ett bländande leende och tilltalade henne.
- Goddag, mitt namn är Hans, jag letar efter något av Brontë. Kan du kanske rekommendera något?
- Ja, det beror vilken av systrarna ni menar, de var ju tre.
- Det visste jag inte.
Konversationen fortsatte. Tänk att en sådan man talade till henne. Till slut blev de avbrutna av en ny kund, men han kom senare tillbaka och föreslog en picknick. Sofie log matt och tackade ja. Resten av dagen sprang hon fram över rosa moln i sin fantasi och kände sig som en älva. En picknick! Nu på lördag skulle hennes liv bestå av en uppvaktning. Resten av veckan fram till lördagen var hon så överlycklig att hon missade några av såporna.
* * *
På lördagen när hon kom till parken var Hans redan där och hade med sig en korg och en rutig duk. De åt en hel del pikanta smörgåsar, och det verkade som det mesta av maten innehöll afrodisiaka av något slag. Vinet var utsökt. Det dröjde inte länge förrän hon kom överens att hon skulle komma till hans hotellrum på kvällen för som han uttryckte det ”en romantisk odyssé av rang”. Sofie såg hela världen i ett rosa sken på vägen hem, och valde med stor omsorg ut sina kläder. Hennes nervositet var som bortblåst när hon kom fram, Hans var så lugn på något sätt. Han spelade musik av Eric Satie och hade en lång utläggning om mannens liv. Han serverade henne ett antal glas vin och tog hennes hand och ledde henne ut på balkongen.
- Det är vackert här, eller hur Sofie.
- Jovisst är det. Tänk att du vet så mycket om Satie!
- Jag gjorde en avhandling om honom en gång i tiden, och jag minns en del ännu.
- Vad skönt med lite frisk luft.
- Ja, och friskare ska det bli.
- Vad menar du?
- Det brukar bli så när man faller. Mycket luft. Hans log och fick en konstig glimt i sina ögon.
- Det enda jag fallit för är din charm, försökte Sofie, men blicken ändrades inte.
- Men vad klockan är mycket! Det är nog dags för dig att dö nu min vän.
Abrupt tog han tag i henne och slängde Sofie över balkongkanten. Hon föll med ett skrik mot marken. Hans log för sig själv, och packade sina väskor. Det var dags att flytta nu, och leta upp ett nytt offer. Han visslade under arbetet, och efter att ha checkat ut gick han och studerade Sofie. Han hade varit ovanligt snäll mot henne, den saken var klar. En kvick död utan onödigt våld. Började han kanske bli blödig? Hans rös vid blotta tanken, och gick från hotellet. Sofie låg i en onaturlig ställning på backen. Livet var underbart. Han visslade en liten trudelutt och nickade mot en del äldre damer som uppskattande nickade tillbaka.