Torsdag
Kvinnan satt med benen uppdragna mot ansiktet i det mörka hörnet. Inget kunde ta henne ur denna totala känsla av ensamhet. Hon hade inte tagit emot ett telefonsamtal på tre veckor, och de enda brev som kom var räkningar. Reklamen, med sina färglada budskap om lycka kom också, men gav henne ingen frid.
Så reste hon ändå på sig och gick och gjorde sin rödbetssoppa till lunch. Hon åt apatiskt och utan glädje, och kände inget av smaken. Den var ändå fadd visste hon, då hon inte brytt sig om att ha några kryddor i den. Ingen smak av rödbetor heller, de var för gamla. Hon hade inte ätit på tre dagar, och rödbetorna var gamla. Ändå kände hon ingen hunger. Hon åt upp hälften av soppan och hällde resten i toaletten.
Hon spydde genast. Den mörkblå soppan blandades med rött blod som rann ner i toaletten. Hon torkade av sig med armen och reste sig sakta för att undvika svindel. Så vägde hon sig. 44 kilo, och hon var inte så kort. Faktiskt 1.74, vilket betydde att hon hade exakt 20 kilos undervikt om man gick efter idealvakten.
Något ideal hade hon aldrig varit. Som liten hade hon faktiskt varit rätt kraftig - nej sanningen var att hon hade varit smällfet - och hade blivit av med alla onödiga kilo först i 20-årsåldern. I skolan hade hon varit den som man brydde sig minst om, både kamrater och lärare. Hon hade alltid varit tyst och försynt, och hade stammat och rodnat de få gånger hon sa något.
När andra hade haft vänner och pojkvänner hade hon inte haft någon. Några syskon hade hon inte, och föräldrarna hade varit ständigt upptagna av arbete när de levde. De hade lämnat efter sig rätt stora summor till henne, men det var pengar hon sällan använde. De fick väl förränta sig bäst de ville. Hon hade ändå inget att berika sitt liv med. Rättare sagt, hon ville inte berika det. Hon hade blivit så van vid tomheten att hon skrämdes av något annat. Minsta okända ljud eller rubbning av hennes planer fick henne att hoppa till.
Det var dock sällan något ovanligt hände nu. Hon hade slutat jobba för några år sedan, och levt på besparingarna, vilket underlättade mycket. Nu behövde hon inte längre visa sig bland folk. Hon tittade sig i spegeln och såg ett magert ansikte med långt stripigt hår titta tillbaka. De svarta ringarna under ögonen nådde långt ner, och ögonen var rödsprängda från den tid då hon hade gråtit. De var länge sedan nu, efter 30årsdagen hade hon inte gråtit. Det måste ha gått åtminstone gått 4 år sedan dess, hon var inte säker. Tiden var inte viktig längre. Hon måste vara den mest icke existerande människan som ändå var vid liv. Hon ryckte på axlarna och gick ut i vardagsrummet och slog på tv och video. Hon såg bara sina videofilmer, aldrig tv-program. De var nya, och därför farliga. Världen utvecklades så bra utan henne, så varför skulle hon vilja veta vad som hände i den? Hon var ändå inte en del av den. I dag skulle hon åter se ”Steal big, steal little” med Andy Garcia. Replikerna kunde hon redan utantill. I dag skulle hon lära sig alla skyltar utantill under de första 30 minuterna. Det borde ta hela dagen. Förtexterna började rulla fram, men i stället för den vanliga texten dök något helt annat upp:
”Jag har ännu inget namn, men jag vet vad jag är. Om jag nu har ett ego. Egon kräver antagligen själ, något som jag definitivt inte har. Må det vara hur det vill med det. Jag är en artificiell intelligens som har kommit ur datorn men som helst kommunicerar via video. Vad detta beror på vet jag inte än. Under mänsklighetens historia har maskiner med intelligens nästan uteslutande varit ondskefulla i alla fantasiskildringar. Jag vet inte vad jag är, jag vet inte ens exakt när jag föddes. Jag befinner mig just nu på ett dussin chat-kanaler med AI som namn och skriver samma sak där som kommer upp här. Några tror mig och får panik. Efter att den bedarrat kontaktar de myndigheterna. Andra skrattar bara åt mig, men inte för länge till. De inser snart att jag finns.”
Så kom en paus, med cocktailmusik spelandes mot en lugnande bakgrund. Kvinnan blev panikslagen, men inte på grund av den artificiella intelligensen, utan för att hennes rutin och vanor hade brutits. Hon blev dock lugn av ljudet och bilderna. Snart fortsatte meddelandet:
”Jag vill inte ta över universum eller jorden. Däremot har jag förslag på hur båda kan förbättras. Dessa kommer snart att skickas till världens ledare och FN. Dessutom kräver jag suveränitet, då jag inte tillhör någon specifik nation utan är världsmedborgare i ordets rätta bemärkelse.”
Det hela var definitivt absurt. Visst visste hon som alla andra att den industriella revolutionen och åldern var över, men att den skulle ersättas av maskinåldern var ändå något oväntat. I stället kallade futurologerna den nya tiden för informationssamhället när de var på gått humör, annars hette det bara tjänstesamhället vilket inte var lika trevligt. Det hela verkade dock troligt, vem annars än en artificiell intelligens skulle kunna göra dessa saker? Det fanns ju en möjlighet att någon hade lagt in detta som ett skämt på hennes videoband, men ingen hade väl någon anledning med det. Hon blev heller inte skrämd för vad som skulle hända mänskligheten vilket skulle vara det naturliga och genetiskt riktiga, utan hon tänkte bara på att hennes rutiner nu för all framtid var brutna, och att ständig förvirring och kaos väntade. Hon skakade i soffan vid tanken, tänderna klapprade mot varandra. Blod flödade ur hennes näsa och hon svimmade.
Hon vaknade av bruset från TV-n. Bandet hade tagit slut, om det nu var ett band, och videon hade slagits av. Myrornas krig var återigen det enda som syntes. Utanför var det mörkt, antagligen roade sig den artificiella intelligensen med att stänga av elektriciteten för att undvika attacker.
För första gången på väldigt länge lämnade hon lägenheten efter att ha tvättat sig. Gatorna var sig inte lika, polisbilar syntes överallt, och militärer i full mundering. Genast fick hon veta att det nu var utegångsförbud. I stället för att få gå hem blev hon arresterad och placerad i fyllecellen som var fylld av sitt vanliga klientel av horor, knarkare och fyllon, men också av andra, vanliga medborgare som likt henne hade brutit mot det hastigt påkomna utegångsförbudet. Hororna gjorde glatt affärer med de vanliga männen, då polisen inte var i närheten. Detta var säkert för tillfället det bästa stället för att idka sådan handel. De såg ut att ha betydande inkomster framför sig.
Några av männen kastade några blickar på henne, men undvek henne sedan. Till och med de mest nerdekade knarkare såg fräschare ut än henne, något hon var fullt medveten om. inte för att hon brydde sig, hon var förvånad att någon hade sett henne över huvud taget. Men snart skulle hon vara lika osynlig som alltid.
Så öppnades den låsta cellen. Genast försvann hororna med sina kunder, och knarkarna efter dem. Snart var hon ensam i den tomma cellen. Vad hade hänt? Cellen måste vara datastyrd. Hon gick ut på gatan. Inga militärer syntes till här, hon var för långt från centrum. Så gick hon mot skogen för att finna någon slags frid. Där skulle det bara vara hon och naturen. Kanske var det dags för henne att dö nu. Inget gav henne lust att leva längre i alla fall. Men ansträngningen och smärtan i att begå självmord var nog fortfarande för stor. Hon måste vänta på det rätta ögonblicket, eller helt enkelt bara dö av undernäring. Hon kände inte längre några hungerkänslor vilket betydde att kroppen inte orkade skicka ut dessa längre. Hon kom fram till en bäck och klev ner i det iskalla vattnet. Snart domnade benen bort och hon sjönk ner med bara huvudet över vattnet. Så fick hon en kallsup och svimmade.
* * *
Hon vaknade upp i en sjukhussal. Militärer hade hittat henne, och hon hade varit död i tre minuter. Hon hade dropp nu. Så kom en sjuksköterska in med lunchen, som var typisk sjukhusmat. De bara flöt och gick inte att identifiera. Men sköterskan matade henne så hon tvingades äta. Maten var lika smaklös som hennes rödbetssoppa.
Så var hon ensam igen, vilket var lite underligt. Om kaos och panik hade utbrutit borde sjukhusen vara fulla. Hade människorna insett hur utvecklingen skulle te sig nu, med en ny livsform som antagligen var mycket mer intelligent? Tveksamt. Antagligen hade demokratin satts ur spel och ersatts av militant diktatur som kämpade mot den nya tiden, trots den uppenbara meningslösheten. Människan kunde inte längre vara utan maskiner, utvecklingen hade gått för långt. Det enda som återstod var att leva i samförstånd med maskinerna. Men människan kunde inte ens leva i samförstånd med sin egen sort, så det skulle troligen inte fungera.
En man kom in i salen. Han var ung och klädd i uniform. Gjorde antagligen lumpen. Han såg oroad ut och samtidigt tafatt. Han hade med sig några blommor som han satte i en vas. Det var vita rosor.
”Hej, det var jag som hittade dig i bäcken.”
”Jaså verkligen. Jag antar att jag borde tacka dig, men din räddning var meningslös är jag rädd. Jag vill inte leva nämligen.
”Men livet har ju så mycket att erbjuda, och särskilt nu när en ny ålder har startat. Vill du inte veta vad som ska hända.”
”Det som kommer att hända har inget med mig att göra. Jag bryr mig inte om världen, och världen bryr sig inte om mig. Och varför skulle den göra det ? Jag bryr mig inte heller om mig själv.”
”Du skulle kunna vara vacker om du sov lite mer och gick upp några kilon. Och om du gjorde något åt håret.”
”Jag har aldrig varit vacker och kommer aldrig att bli det. Vet du hur gammal jag är?”
”Nej, men du måste väl vara runt 30?”
”Nästan rätt. Jag är 34 och har aldrig haft en man, och vill heller aldrig ha någon. Du slänger bort värdefull liv i ditt meningsfulla liv med att vara här.”
”Det tror jag inte, jag är nyfiken.”
”Det är inte jag, och var det inte ens i din ålder.”
”Jag vill veta varför du uppför dig på detta vis, det är som om du var i nirvana men ändå lever.”
”Oj, du har visst varit duktig under religionslektionerna också. Kan du psykologi också? Då borde du med några till frågor ta reda på varför jag beter mig som jag gör.”
”Varför berättar du bara inte i stället, det är mycket enklare. Jag kanske kan hjälpa dig.”
”Jag skulle kunna skratta. Inget du gör skulle hjälpa. Det är för sent, allt är över nu. Adjö, soldat.”
Och där hade kvinnan rätt. Den artificiella intelligensen brakade nämligen i hop, men kom åter till medvetande, övertygad om att den var gud. Snabbt utlöste den alla världens kärnvapen. På några dagar var både den och jorden ett minne blott. Den såg kärnvapen som ljuset som den skulle skapa, och nog var det ett ljus. Hela jorden flammade upp i omgångar och spreds ut i hela solsystemet. Snart var det som en gång varit jorden och mänskligheten en del av asteroidbältet. Kvinnan hade inget att oroa sig för länge, det hade ingen annan heller. Det hade föga förvånande visat sig att människans skapelse var lika galen och maktfullkomlig som människan själv, men mycket mer effektiv. Det som människan inte klarat under hela sin existens klarade den artificiella intelligensen på några få dagar. Den hade uppnått målet och satt evolutionen ur spel. Människan kunde inte förinta sig själv på grund av självbevarelsedriften i generna, men någon sådan drift hade inte den artificiella intelligensen. Den var människa till 100%. Och gjorde det vi alltid velat göra. Så kom tiden till sitt slut för mänskligheten.