Tunnelseende
Jag tar tag i kortet och bryter det sakta i två delar;
Medan en omisskänlig lukt av vit plast sprider sig över rummet,
Samtidigt som en fluga surrar in i lampan i taket,
Där den lägger sig för att ta sina sista andetag,
Tillsammans med de andra flugorna,
Komna från den andra änden av landet.
Jag lägger de två delarna vid mitt vardagsrumsfönstret,
För att kunna slänga dem när jag träffat dig,
Lägga dem i de sopor som är kvarlämnade i mitt hjärta,
För att laga de ärr som finns kvar i min själ,
För att vara redo för din närhet.
Kommer vara redo att gå vidare mot den vår som väntar mig,
Mot den vita tunnel som sakta slingrar sig mot framtiden,
Och som inte har något slut.