Utdrag ur vägen ut
Så kom då dagen då han bestämde sig för att börja packa. Han samlade sina få
ägodelar i en gråbrun säck av tåligt tyg och slängde den över axeln. Det var
verkligen tid att gå. Han tog sin svarta hatt från hyllan och placerade den på
sin rakade, vita skalle. Han såg när på sin högra hand och lade märke till att
den snart skulle vara helt vit, precis som resten av hans seniga kropp. Hans
hand var benig och avlång med långa, välmanikurerade naglar. Han var full av
senor i händerna och blodådrorna stack nästan ut ur den tunna huden.
Han log och tänkte på att hans kläder snart skulle tappa sin kolsvarta färg.
Hans skjorta skulle snabbt bli grå, liksom hans byxor. Han tänkte inte gå längs
några stora vägleder; småvägarna passade hans smak bättre. Just dessa dammiga
småvägar skulle leda till att damm samlades över alla hans kläder; de få bilar
som kom skulle riva upp moln av partiklar över flera kilometer. Sedan skulle han
se sig om när det kom bilar och kanske lifta någon gång. Han behövde träffa nya
människor och se nya saker. Vägen blev lätt ensam på egen hand.
Han hade fel sorts skor, och bara ett par. Det var ett par svarta boots med
metallspännen. Om det skulle börja regna skulle de bli helt förstörda om han
inte täckte dem med plast. Nu hade han naturligtvis ingen plast, men vid nästa
lanthandel kunde han säkert få tag på det. Det skulle i och för sig bli halt och
se fånigt ut med plast på skorna. En bättre idé kunde vara att köpa ett par
riktiga skor.
---
Han satt sig ner på en kulle och såg ut över mängden av människor. Det var rätt
skapligt med folk. Den lokala fotbollsföreningen som arrangerade eländet skulle
göra sig en hyfsad hacka. Laget ägnade sig mer åt att supa än att spela.
Korpmatcherna kunde se rätt lustiga ut. Han hade blivit medsläpad till en av en
kompis. Just den gången hade faktiskt hemmalaget vunnit med 5-2. Det hade varit
en mycket lång och påfrestande kväll. Natten hade inte blivit något bättre,
gatorna hade varit fulla av epa-traktorer och amerikanska bilar som åkte i
farligt hög hastighet och tutade. Bilstereor hade brölat ut Eddie Meduza,
Kenneth & the Knutters och lite Ultima Thule. Byn han bodde i var så liten att
polisen inte kunde göra något utan att kalla på förstärkning från stan som låg
sju mil därifrån. Det var i och för sig lika bra det. En gång då polisen kommit
från stan hade det brutit ut ett smärre upplopp. Den lokala radioaffären hade
fått lite fönster krossade och pizzabagarna hade åkt på stryk. Det var livat i
holken helt enkelt.
Under festivalen höll folk från fotbollsföreningen koll i stället. Han såg några
av dem, iklädda sina klubbdräkter för att peka på att de var officiella vakter.
Verkligen förtroendeingivande. Han visste mycket väl att det var just de som
brukade starta de värsta bråken. Det blev lite mer krydda på tillställningen då.
Nu var det så att han var lite lätt uttråkad, och festivalen bidrog i alla fall
med en aning förströelse. Han hade heller ingen brådska med att ta sig fram på
vägarna. Han hade ingen tid att passa och ingenstans att åka egentligen. Söderut
var väl hållet han ville åt för värmens skull, men det var också allt. Han
tittade närmare på publiken.
---
Han rättade till sin säck och så började de gå från konserten och ut mot vägen
igen. Det var nästan så han började fantisera om att solnedgången skulle komma
och att hon skulle ta hans hand. Han log lite lätt och gick vidare. Hon gick
bredvid honom som att det som just hänt var den naturligaste saken i världen.
Men hans liv hade förändrats redan tidigare när han hade fattat beslutet att
lämna sitt förra liv bakom sig. Många säger ju att de ska börja ett nytt liv men
han hade verkligen gjort det totalt. Det var en kort sammanfattning i säcken av
hans tidigare liv förvisso, men ändå hade han lämnat det totalt. Minnen fanns
kvar i hans säck. Och även en del minnen i hans huvud, men bara de positiva. Det
negativa hade han helt skurit av. Han visste rent logiskt att de fanns kvar
någonstans men de skulle bara komma fram om han verkligen själv gick in för att
ta fram dem igen. Till slut, efter alla misstag och kärleksupplevelser hade han
lärt sig att hantera sitt psyke som han alltid tänkt. Och vägen gick vidare för
dem. Campingen försvann bakom dem, och allt det som han associerade som negativt
med den. Det positiva hade han med sig, bredvid sig. Det hela var underligt och
det var nog så att det ändå inte skulle fungera. Det skulle hur som helst inte
fungera i längden, det var det inget som gjorde. Allt har sin tid och sitt slut,
men att finna besvarad kärlek var ändå värt det som kom även vid slutet och
därefter. Det var värt det. Han nickade lite. Kvinnan gick bredvid honom på
samma sätt som hon gjort hela tiden, med sin blick riktad mot vägen framför sig.
Hon såg beslutsam ut. Han kikade lite mot henne igen men valde sedan själv att
göra som hon och bara gå vidare. Det var som att han inte hade sällskap på ett
sätt. De hade inte sagt ett ord till varandra sedan de började gå, och nu gick
de båda med fokus mot vägen och under fortsatt tystnad. Faktum var att de gick
vidare fram till att solen sakta började gå ner. Först då så började de tala och
väldigt kortfattat.
---